MOSEC U MOM SRCU

Jag ringde min mamma idag. Det är ju Morsdag! Min mamma Milka är på bilden till höger.

Velade vara där för att baka många sorters kakor: både hon och min bror älskar bakverk men gör inga. Jag undrade om hon hade något till kaffe imorse: jo då!

 Igår kom Baba Marica från Split på besök till byn. Hon är född i byn, Mijatovic och gifte sig i byn och blev Milakovic, är över 90 år och skjutsades dit upp av sin sonson. Hon hade med sig små goda kakor- sonen till henen äger bagerier och konditorier i Split.

Det som är intressant är att gumman har 9 barn och sina första 7 barn födde hon i det här huset.

 När de skulle flytat till Split, klokt medvetna att det finns ingen framtid i byn för ingen skola byggdes än - då köpte min farfar deras egendom. Huset här...

  Många år därefter var min familj helt oförstående varför min farfar inte själv köpte själv någonting nära civilisationen utan blev kvarklistrad i vischan.

Idag är jag glad att han gjort några "fel" val. Jag vistas hellre i byn än i någon större stad där betongen tagit över, mina barn har planer med byns jordplättar och husrester, i Mosec är jag nära platsen där jag föddes och alla männsikor jag känner har jag lätt att tycka om och beundra för att vi delade en glömd byns öde.

Baba Marica bor i Visoka, i Split, har en egen lägenhet på nedre botten av sin yngsta sons hus. Alla barnbarn och hennes svärdotter tar hand om henne med respekt och omtanke.  Hon är så otroligt klar i huvudet så jag är blendad varje gång vi ses. Vi ses varje sommar - jag landar i Split och hennes sons familj hämtar mig vid flygplatsen, sedan skjutsar de mig upp till byn. 

Sist jag var på besök hos baba Marica fick jag fota bilder på hennes bröder som hon misste som ung. Bilderna finns på Facebooksidan Mosec u mom srcu.

Idag hittade jag på KP en lista över de lärare som eleverna anser vara bra.

http://kpwebben.se/artiklar/2011/sveriges-basta-larare-hela-listan/

Och till min stora förvåning (nu är jag inte falsk eller blyg) hittade jag även mitt namn och en motivering som fick mig att gråta...  

Min lärare är bäst. Jag förstår att alla skriver så, men jag ljuger inte. Till att börja med är hon så OTROLIGT kreativ. Min klass, klass Piloten 4-5 i Klastorpsskolan, är så lyckligt lottade! Av alla skolor i Sverige, hamnar vi i Klastorpsskolan på Kungsholmen, och av alla klasser, hamnar vi i Lili Kappers. Vår klass har nog varit med i fler tävlingar än någon annan klass. First Lego League, Stockholms elskåpstävling,snilleblixtarna, vetenskapsfestivalen, värmeljusjakten och många många fler. Hon får varenda lektion att vara spännande och jag lär mig något nytt varje dag. Just nu är vi även med i tävlingen WEBBSTJÄRNAN, där man ska driva en blogg. Lili är inte bara enfantastisk lärare, utan uppdaterar bloggen varje dag, oavsett om det är lov, vardag eller helg. Hon är inte bara lärare, utan även en vän. Hon vet vad alla gillar och hjälper dematt få det så bra som möjligt. Hon lär inte bara ut i svenska och matte, utan lär oss även att våga stå och prata inför folk. Vi har just börjat spela in en film medTrafikkalendern om trafik, som ska visas i andra skolor så de ska få inspiration. Och varje termin har vi en Kulturkväll, då vi visar för föräldrarna vad vi har gjort under terminen. Och så har vi en musikal och en mode-show. Mode-showen är någonting som får oss barn att orka med hela kvällen. Vi får klä ut oss till vad/vem vi vill och så går vi

Tack Hanna! Jag blev rörd! Kommer att sakna er mycket och kommer att se suddigt i kyrkan den 10 juni. Önskar dig en underbar eftermiddag, och tack för hjälpen med fotograferingen och prisutdelningen...bilden nedan tillägnar jag dig... min kalv i Mosec.

 Och nu kan man undra vad den här nomineringen har med just Mosec att göra : där har jag lärt mig att det räcker inte att bara vara snäll och komma till skolan, åkern eller jobbet, man måste göra skillnad oavsett svårigheter och hinder... kliva bestämt och gå vidare!

I slutet av mars och en stor del av april står byn i full blom. Körsbärsträd, bygaråträd, mandelträd... det är som  om vita blommiga fläckar har trillat ner lite överallt.

När jag var ung var jag borta från byn för det mesta. Då ni läste i tidigare inlägg saknade vi skolskjuts  så mina föräldrar var tvungna att hitta en plats i Drnis, där jag skulle bo. Det blev många olika platser och tanter av olika snällhets grad... men om det skriver jag säkert snart. i drnis kunde jag tänka på byn och åkrar som just blivit rosa... ibland grät jag för att jag har aldrig lärt mig att tycka om de nya ställen jag placerats på.

Jag glömde nämna att jag har polio, blev sjuk när jag var bara 10 månader gammal och mina möjligheter att varje dag traska snabbt till bussen var inte så rimliga. Stigen var 3 kilometer besvärlig och under ett år satt jag på vår åsna både på väg till bussen och från skolan. När jag analyserar ORK-faktor hos ungdomar som jag möter vardagligen i mitt liv och omständigheter jag växte under - är det verkligen annorlunda.

På väg til lbussen kunde jag betrakta buskar och blommor, insekter och snabba ormar, salamandrar och stenar .

Ivissa växte blommor och det uppfattade jag som symbol, lite hopp i det svåra, en vacker detalj i det tuffa; för hur roligt är det att sitta på en åsnas rygg när det regnar och piskblåser.  

Jag brukade i hopplöshetens stunder säga : Så inte blommor i stenar, det växer inte upp några men ack så fel jag kan ha.

Jag var glad att jag kunde stanna upp i april och betrakta all flora som speglat sig  i olika färger runt byns stigar, murar och åkrar.

För några år sedan skulle jag undervisa om teknik och mat under medeltiden. Efter bara några minuter upptäckte jag att jag berättade om min egen barndom, om hur man tog upp vete med skära och lie, hur hästarna tröskade, vilka redskap man använde...

Jag berättade hur vi eldade mitt i huset och hur min gamla farmor begravde en glodbit i askan för att dagen därpå blåsa liv i elden.

Till frukost fick vi nästan alltid majsgröt. Man åt det med mjölk eller yoghurt och vi åt från en och samma skål, träskål. Antar att det var knepigt om man var långsam. Bordet var lågt och vi sad på små trebenta pallar.

Jag älskade en oxe vi hade, grå och stor. Det var det värsta när den skulle till marknaden och säljas...

I slutet av lektionen berättade jag om hur man gjorde ull och jag antar att det hördes att det var erfarenheten som talar och ingen påläst berättande - då en flicka räckte upp handen och frågade: Fröken kommer du från medeltiden?  På sätt och vis - ja!

Detta blogginlägg ägnar jag åt min vän och mitt stöd Camilla!

Just nu sitter jag nära Essingeleden, ett ögonkast från Bromamflygplats. Min by Mosec (vars c i slutet stavas med en ´) finns på höga höjder. I jämförelse med min bostad i Stockholm!

 När det regnade spolades stora partier av vägen bort. Det kom inte många bilar överhuvudtaget och man hörde om en bil var på väg till oss fast den var 2-3 kilometer ifrån. Fågelkvitter blandades med ropen till syskonen: Tyst, jag hör en bil...

Oftast var det lastbilar som körde upp cement, virke, golvplattor, bjälkar eller sand. Då och då kom bilar med backar fulla av Pipi, en apelsindrycka och öl. Några i byn hade egna små ölhak och sålde med minimal vinst som egentligen aldrig blev vinst eftersom familjemedlemmarna var också oerhört törstiga.

Jag var aktiv ungdom och försökte prata med politiker i Drnis, be dem att asfaltera en väg så att skolbuss kunde komma upp. Men det hände först när jag blev 43 år gammal. Under tiden tömdes byn på alla unga människor som sökte framtidens löfte i Sibenik och Split...

Nu är det bilar som kommer upp - men ingen ropar : Jag hör en bil! trots att de är inte onyttigt många. Asfalten har sin goda sida: fler kommer upp och kan ta med sig bröd och anant som de 12 innevånare boendes där kan behöva.