Just nu sitter jag nära Essingeleden, ett ögonkast från Bromamflygplats. Min by Mosec (vars c i slutet stavas med en ´) finns på höga höjder. I jämförelse med min bostad i Stockholm!

 När det regnade spolades stora partier av vägen bort. Det kom inte många bilar överhuvudtaget och man hörde om en bil var på väg till oss fast den var 2-3 kilometer ifrån. Fågelkvitter blandades med ropen till syskonen: Tyst, jag hör en bil...

Oftast var det lastbilar som körde upp cement, virke, golvplattor, bjälkar eller sand. Då och då kom bilar med backar fulla av Pipi, en apelsindrycka och öl. Några i byn hade egna små ölhak och sålde med minimal vinst som egentligen aldrig blev vinst eftersom familjemedlemmarna var också oerhört törstiga.

Jag var aktiv ungdom och försökte prata med politiker i Drnis, be dem att asfaltera en väg så att skolbuss kunde komma upp. Men det hände först när jag blev 43 år gammal. Under tiden tömdes byn på alla unga människor som sökte framtidens löfte i Sibenik och Split...

Nu är det bilar som kommer upp - men ingen ropar : Jag hör en bil! trots att de är inte onyttigt många. Asfalten har sin goda sida: fler kommer upp och kan ta med sig bröd och anant som de 12 innevånare boendes där kan behöva.