I slutet av mars och en stor del av april står byn i full blom. Körsbärsträd, bygaråträd, mandelträd... det är som  om vita blommiga fläckar har trillat ner lite överallt.

När jag var ung var jag borta från byn för det mesta. Då ni läste i tidigare inlägg saknade vi skolskjuts  så mina föräldrar var tvungna att hitta en plats i Drnis, där jag skulle bo. Det blev många olika platser och tanter av olika snällhets grad... men om det skriver jag säkert snart. i drnis kunde jag tänka på byn och åkrar som just blivit rosa... ibland grät jag för att jag har aldrig lärt mig att tycka om de nya ställen jag placerats på.

Jag glömde nämna att jag har polio, blev sjuk när jag var bara 10 månader gammal och mina möjligheter att varje dag traska snabbt till bussen var inte så rimliga. Stigen var 3 kilometer besvärlig och under ett år satt jag på vår åsna både på väg till bussen och från skolan. När jag analyserar ORK-faktor hos ungdomar som jag möter vardagligen i mitt liv och omständigheter jag växte under - är det verkligen annorlunda.

På väg til lbussen kunde jag betrakta buskar och blommor, insekter och snabba ormar, salamandrar och stenar .

Ivissa växte blommor och det uppfattade jag som symbol, lite hopp i det svåra, en vacker detalj i det tuffa; för hur roligt är det att sitta på en åsnas rygg när det regnar och piskblåser.  

Jag brukade i hopplöshetens stunder säga : Så inte blommor i stenar, det växer inte upp några men ack så fel jag kan ha.

Jag var glad att jag kunde stanna upp i april och betrakta all flora som speglat sig  i olika färger runt byns stigar, murar och åkrar.