MOSEC U MOM SRCU

Just nu sitter jag nära Essingeleden, ett ögonkast från Bromamflygplats. Min by Mosec (vars c i slutet stavas med en ´) finns på höga höjder. I jämförelse med min bostad i Stockholm!

 När det regnade spolades stora partier av vägen bort. Det kom inte många bilar överhuvudtaget och man hörde om en bil var på väg till oss fast den var 2-3 kilometer ifrån. Fågelkvitter blandades med ropen till syskonen: Tyst, jag hör en bil...

Oftast var det lastbilar som körde upp cement, virke, golvplattor, bjälkar eller sand. Då och då kom bilar med backar fulla av Pipi, en apelsindrycka och öl. Några i byn hade egna små ölhak och sålde med minimal vinst som egentligen aldrig blev vinst eftersom familjemedlemmarna var också oerhört törstiga.

Jag var aktiv ungdom och försökte prata med politiker i Drnis, be dem att asfaltera en väg så att skolbuss kunde komma upp. Men det hände först när jag blev 43 år gammal. Under tiden tömdes byn på alla unga människor som sökte framtidens löfte i Sibenik och Split...

Nu är det bilar som kommer upp - men ingen ropar : Jag hör en bil! trots att de är inte onyttigt många. Asfalten har sin goda sida: fler kommer upp och kan ta med sig bröd och anant som de 12 innevånare boendes där kan behöva.

På Julafton fick jag en present av min yngste son: en facebooksida som heter Mosec u mom srcu. I skrivande stund har den 267 medlemmar och alla vi som hade möjlighet la ut över 1500 bilder.

Profilbild är ett fotografi av en vävd väska som jag fick av baba Cvita som jag ska skriva om mer framöver.

Hon hade två vävstolar: en stor och intressant som nuförtiden finns i museet under kyrkan i byn Gradac. Hon gav den till en soldat under senaste kriget - en människa hon litade på. Jag är tacksam att han var rädd om den!

 Önskar att jag får fotografera den en vacker dag.

Baba Cvita har gjort många ullöverkast till alla i byn, säckar att transportera vete i till kvarnen, avlänga gångmattor som vi kallade "tapeti". 

När hon dog var jag på en trist resa i Venezuela och missade henens begravning. Min blogg och min facebooksida ägnar jag åt några hjältar i mitt liv - hon hör till där - utan tvekan.

I april var jag på en härlig resa i kroatien och tog över 1000 bilder. Jag ska berätta om allt så fort tiden ger mig vingar...

När jag var ung ville jag bara fly därifrån: ingen skola, ingen affär, ingen bio, ingen buss...

Byn heter Mosec och ligger nära städerna Drnis, Knin och Sibenik samt Split i Kroatien! I bloggen här kommer jag att berätta om mina resor dit, om min tuffa uppväxt som gav mig livsperspektiv, om människor som jag beundrat, om stenar som jag lagt märke till... Följ med mig på en oförglömlig resa: lär känna mina  föräldrar som var analfabeter, min farfar som jobbade hårt men var en underlig förvaltare, mina lärare som gjort skillnad och betytt något och min skola i närliggande staden.

På bilden nedan ser du huset där jag är född. Ingen el, inget rinnande vatten, ingen ambulans i närheten om någonting skulle gå på tok. 

Läs även om min väg från byn till Kungsholmen!